Melvin!

Jag kände att det var dags för en uppdatering på Melvin som nu bott hos oss i nästan sex veckor, tänk vad tiden går fort! Samtidigt så finns den där känslan som jag känt med alla mina, han har väl alltid bott hos oss, kanske så det känns när det verkligen känns rätt!

Jag vet att det finns både en och annan där ute som funderar och ”ojar” sig över att vi har så många hundar här hemma nu. Jag kan lova att jag tycker själv att det är många hundar för fem hundar är många och jag tror inte att vi någonsin kommer ha så här många hundar någon mer gång, tre hundar är fortfarande mitt bästa! Så det är inte så att jag inte förstår dem... men samtidigt handlar det så mycket om vilka individer man har i flocken och viken tid man själv har och jag lägger nästan all min lediga tid tillsammans med hundarna och var och en av dem får egen tid tillsammans med mig. Jag har ju tyvärr en flock som också börjar bli äldre... och att nu få se dem hjälpa mig att forma och stötta en ny yngre individ in i vår familj det känns helt underbart! Det känns verkligen inte jobbigt med de här fem utan bara så himla roligt och jag njuter av varje stund tillsammans med dem, så de som vill oroa sig får gärna göra det men jag njuter och ser så framemot en härlig tid tillsammans med de här fem!

 

 

Nu var det Melvin det skulle handla om men han är en del av vår familj och en anledning till att flocken fungerar så bra och att jag njuter av lycka för han kom verkligen in som en frisk fläkt med massor av härlig ny energi! Visst allt har inte gått som en dans på rosor, vi har haft våra motgångar men framgångarna har varit flera och självklart kommer vi möta fler motgångar men de är till för att övervinnas och framgångarna kommer vara fler det vet jag!

 

Melvin är en väldigt pigg och glad kille, full med energi och tycker om att hitta på saker, samtidigt har han en av-knapp och kan verkligen koppla av när han väl sätter den sidan till. Han är otroligt social och älskar alla även om han kan vara lite avvaktande mot främmande män och skälla ut dem till en början men det går fort över och han delar mer än gärna ut pussar till alla. Det där med att skälla när det kommer folk har jag inte lagt så mycket tid på... har en liten Ozzy som också gör det så just nu får de hållas, jag stör mig inte så mycket på det. Det vi jobbat mycket mer med däremot är hundmöten för även där skulle det skällas... vilka framsteg vi gjort! Visst han kan fortfarande få för sig att skälla till men jag får fort kontakt med honom och han vet att möter vi en hund så betyder det godis om jag väljer att titta på matte, lite skvallerträning. Så numera kommer det oftast bara ett litet voff innan han vänder sig till mig för kontakt och godis. Finns vissa hundar som har varit svårare att möta så där har vi jobbat med sitt och godis och det fungerar också bra nu. Så skönt och roligt att vi jobbat upp en sån fin kontakt på den här korta tiden!

 

Att vara lös i långlina har vi också jobbat mycket med och det fungerar riktigt bra, han är väldigt lyhörd. Visst får han för sig att skutta in i skogen om han får något spännande i näsan ibland men bara man hojtar till på honom så kommer han tillbaka som en liten kanonkula. Tyvärr har vi inte lyckats möta så många andra hundar när vi varit ute och tränat med långlina så där vet jag inte än hur han reagerar men jag tror att vi har en bra bit kvar innan han kan låta bli att springa fram till andra hundar. Det är skönt att det fungerar så bra med långlina på honom för det ger honom ändå frihet på promenaden och det märks att han njuter av det.

 

 

Den största motgången vi har haft var när han bott här i tre veckor och något hände mellan Gilly och Melvin. Det var tufft och tog ett tag innan det la sig... många tårar blev det från min sida. Melvin har haft svårast för Gilly från början här hemma och en dag när jag och hundarna var hemma så hände något på övervåningen och jag kan bara gissa mig till vad som hände. Jag vet att Gilly låg i vår säng på övervåningen och sov och Melvin gick upp på övervåningen. Där upp hör jag ett avgrundsvrål från Gilly och sekunden efter en Melvin som bara skriker och som kommer nedspringande för trappen. Det jag tror hände var att Gilly sov tungt och att störa henne i hennes skönhetssömn... ja säg att det är som att väcka en drake! Melvin han hoppade säkert glatt upp i sängen och hade inte lärt sig än att Gilly stör man inte när hon sover... och troligtvis markerade även Gilly med att ge Melvin ett litet hugg över ryggen också. Melvin var nämligen blöt på ryggen... men han hade inga andra synliga märken överhuvudtaget. Melvin blev verkligen skiträdd och när han kom ner så skrek han fortfarande vilket gjorde att jag blev rädd och mötte upp honom redan i trappen och lyfte upp honom för att känna igenom honom, samtidigt har jag en känsla av att jag rya i till Gilly där någon gång också. Jag kände ingen skada alls på Melvin och han slutade skrika när jag lyfte upp honom men han var väldigt låg. Det som gjorde hela den här händelsen så jobbig var att Melvin förknippade mig med det som hände fast jag inte ens var i samma rum när det hände.
 

Gilly och Melvin kom bra överens på en gång efter det som hänt och mellan dem var det som inget hade hänt, även om Melvin nu lärt sig att man är lite försiktigare kring henne när hon sover, men mig blev Melvin så rädd för. När jag var hemma så flydde han till ett annat rum och stod mest under köksbordet och skakade, så hemskt jobbigt! Usch så jag rannsakade mig själv över vad jag gjorde för fel... visst jag blev rädd eftersom jag inte visste vad som hände och jag lyfte upp och ömkade honom eftersom jag själv blev så rädd men från det till att han blev så rädd för mig det var jobbigt att gå igenom och som sagt jag grät många tårar. Troligtvis blev han så chockad och på något sätt blev det mig han förknippade hela händelsen med, kanske var det för att jag ryade i eller något annat jag gjorde. Övriga i familjen tydde han sig till mer man han var låg och lekte inte alls här hemma utan smög mest runt, åt gjorde han bra däremot, han älskar mat men han var verkligen inte sig själv. Ute var han däremot precis som vanligt pigg och glad och visade inga rädslor mot mig eller någon annan utan det var inomhus som var problemet.

Så det var bara att fylla fickorna med godis och när han väl kom nära mig så kastade jag ute lite godis. Jag plockade fram klickern och tackade gudarna att jag hade klickat in handtarget (nos mot min handflata) med Melvin så vi kunde träna på det och det gick han med på även om han var försiktig. Men mest bara var jag och lät honom komma när han själv ville, det var tre långa dagar kan jag lova men efter tre dagar så släppte det och han var precis som vanligt igen, överlycklig när jag kom hem, for runt och kastade leksaker och låg hos mig i famnen och myste. Efter det här har Melvin och jag kommit så nära varandra och han är nu en riktigt mattegris och är helst där jag är hela tiden. Tidigare var han mer hela familjens och även om han fortfarande tycker att alla är viktiga här hemma så är det mig han följer tätt intill, med glädje ska jag kanske tillägga! Det finns inga tecken på rädsla överhuvudtaget längre, den försvann lika fort som den kom, han är inte någon vek hund för övrigt utan en rätt tuff kille med attityd vilket han ofta visar på. Jag kan nog inte riktigt förklara vad som hände än idag men det var hemskt att gå igenom jag har aldrig varit med om att en hund varit/blivit så rädd för mig tidigare. Nu har vi i alla fall tagit oss igenom det tillsammans och det känns så gott i hjärtat att vi jobbat upp en sån fin kontakt och ett sånt förtroende för varandra idag. Av de här sex veckorna är det bara de där tre dagarna som faktiskt inte har fungerat bra här hemma så med facit handen så har den här första tiden gått strålande!

 

Idag är jag väldigt säker på att Melvin stortrivs hos oss och han har verkligen landat och börjat känna sig som hemma på riktigt, han gillar att vara en del av en familj och han tycker om när det händer saker. Han har alltid någon här hemma han kan reta upp med sina hyss, han har alltid någon att luta sig emot om han behöver stöd och alltid någon att krypa upp tätt intill. Det är inte alla hundar som trivs med att bo i en sån här stor flock så jag är verkligen lyckligt lottad över att ha ett sånt fint samspel mellan oss alla här hemma. För Melvin har det nog varit en liten resa eftersom han bott som ensamhund under sina första 1,5 år och har bara under det senaste halvåret innan han kom till oss delat livet tillsammans med en annan hund och då en valp.

Här hemma klev han in i en vuxen flock som yngst så visst märks det att han har fått jobba lite på att hitta sin plats men det känns som han hela tiden trivts med det, han uppskattar verkligen sina hundkompisar. Även tillsammans med Gilly faktiskt även om det tog en vecka innan han tyckte att hon var okej, idag leker han med henne och hoppar på henne (när hon är vaken) och de är goa kompisar. Det stora jobbet har förstås min fina flock gjort, utan dem skulle de inte ha gått så här bra. Jester är helt otrolig med sitt lugn som han alltid ger alla nya här hemma, Yougi är en lekfarbror och visar alltid sin glada sida och har ett helt otroligt tålamod med alla nya, Gilly är en tokfia och spelar mest bara clown samtidigt som hon håller ordning och reda och liten Ozzy han lär alla nya alla hyss han kan! Ja de är helt fantastiska alla mina fem!

 

Lillhusse är också en väldigt viktig person för Melvin och han njuter över att ha barn omkring sig, han verkligen älskar barn. Så roligt för Lillhusse med en kompis som ofta är vid hans sida och som alltid ställer upp på lite bus. Lillhusse är otroligt duktig med Melvin också och han har börjat träna in lite trix med klickern med honom och ibland när jag inte är med utan klicker, jag är så fascinerad över att Lillhusse tagit efter att belöna när hunden gör rätt och bjuder på det som han tänkt sig, spännande att se deras fortsatta samspel. Ja kring barn händer det alltid något och Melvin älskar att vara i centrum, men som tur är matte bäst och det känns extra gott i hjärtat efter det vi gått igenom! Sist på listan kommer nog allt husse... men han kan vara riktigt skoj han också och att försöka pussa ihjäl Husse är en rolig hobby eftersom Husse inte är så sugen på pussar... men man kan alltid försöka och Melvin vinner varje gång!

Vi kunde verkligen inte önskat oss en bättre kompis än Melvin på alla sätt och vis, det bara känns så rätt! Tänk att jag sneglade på den här killen redan som valp och försökte få Husse att förstå att han skulle flytta hem till oss redan första gången han var ute till omplacering, det fanns någon mening med det här och vem vet det kanske var precis i rätt tid han kom till oss för oss alla. Hos oss ska den här svarta faran som han kallas med kärlek bo kvar för alltid och ingen kunde vara lyckligare än jag!

 

 Nu har vi snart ett nytt spännande år att se framemot tillsammans! Jag har redan slängt ut lite förfrågningar om kurser till våren så jag är övertygad om att vi har ett spännande och roligt år framför oss! Tänk så långt vi kommit på 6 veckor... då är det spännande att tänka på hur långt vi kommit tillsammans om ett år!